Så många förhoppningar, så mycket skit

Fem stycken blomkrukor, tre identiska och samtliga GÄRNA i turkos, ny gardin till sovrummet (kappa ska det vara, annars ... lämna!!!), någon typ av burk till förvaring av smycken och preventivmedel, en duk, en vas (även denna i turkos), en till hängare från Indiska att matcha de andra två, med mera, med mera.

Hittade gardinen. Hittade hängaren. Resten sket ner sig. Vitt och brett.

Tydligen är det för mycket begärt, det där med turkosa blomkrukor. De finns i svart. De finns i vitt. Jag har redan vita blomkrukor och svarta krukor till röda soffan är ett big no-no; det är trashigt. Så, no-no. De fanns i lila. De fanns i grönt. De fanns i fyra nyanser av brunt och jag ville inte ha en enda.

Till alla arbetssökande därute; det finns en lucka att fylla i krukmakarbranschen. Flera faktiskt, varav två ligger under kategorierna Vacker och Färgglad.

Hur svårt kan det vara ...?


Men det var inte bara skit. En solskenshistoria smög sig in i shoppingturen, när vi gick till Tatí och sökte en present till nyfödda lillflickan vi ska hälsa på imorgon. En ängel i tål och fjädrar, hela vägen från Afrika. Tillverkad i en by, där man lärt sig virka med ståltråd och livnär hela samhället på att sälja just dessa änglar. Boskap och lerhyddor, renare vatten - you name it, som jag förstod det. Solskenshistoria!