Nu börjar jag få lite koll på vad jag egentligen vill ha från början i mitt vardagsrum. Det kommer bli väldigt mycket svart och vitt, fast på ett sätt jag ändå gillar, tills det börjar komma in lite blandat skoj. Sånt man inte behöver köpa på sig från början. Problemet är dessa vita väggar. Den lite underliga kvinnan som bodde i lägenheten före mig ville ha allt vitt. Jag har en (motiverad) saffransgul fondvägg i köket och har målat de två hallarna i olika nyanser av blått. Sovrummet ska målas senare. Problemet är vardagsrummet. Tre av väggarna har en vit, rutig strukturtapet medan en fjärde är vitmålad. Hon fick väl slut på tapet. Och där är felet: jag gillar inte vita vägar, men jag gillar inte heller tanken på att riva ner något som är nytt, fräscht och fullt fungerande bara för att man tycker något annat är snyggare. Och det går inte att måla på den här tapeten heller. Alltså har jag två val: ha det vitt (det kanske blir ok senare, när jag får upp tavlor och annat, och dessutom har min treåring ritat väldigt stiligt på den vita "fondväggen") eller måla den vitmålade väggen och få vad jag kallar en omotiverad fondvägg. Det får visa sig.
Jag kan förstå fondväggar ibland. Även om jag personligen har svårt för den typen av inredning kan jag se meningen med en fondvägg om man sysslar med vitt och accentfärger. Ibland blir det som en bakgrund för ett möbelarrangemang. Är man sugen på en väldigt mörk färg men resten av inredningen inte riktigt väger upp det kan det också vara motiverat att bara måla en vägg, utan att det bara känns fegt. Har man ett helt kulört rum förstår jag det också. En annan nyans kan vara bra så det inte bara blir en stor blå kloss av rummet, och en kontrastfärg kan påverka hur en kulör ser ut.
Men majoriteten av alla fondväggar är helt enkelt en kulört vägg i ett vitt rum. Eller, åtminstone när jag letade efter hyresrätter på bytessidor när vi skulle flytta till större förra gången, en brun. De flesta hem är ju inte heller stilrena utan innehåller en massa olika möbler och saker från olika hem och olika tider. Där blir inte fondväggen en bakgrund för ett möbelstilleben. Inte heller brukar det vara speciellt djärva färger som skulle bli för mycket att ha i ett helt rum, utan de bara finns där. Bara för att man ska ha en fondvägg, gärna en i varje rum. Dessa fondväggar brukar också hamna i fokus, både i inredningsalbum och i lägenhetsannonser. Vad är grejen med det? Är fondväggen en trend i sig? Varför? Eller finns det någon norm som säger att det är fel att ha helt kulörta rum? Upplys mig. :)
Jag kan förstå fondväggar ibland. Även om jag personligen har svårt för den typen av inredning kan jag se meningen med en fondvägg om man sysslar med vitt och accentfärger. Ibland blir det som en bakgrund för ett möbelarrangemang. Är man sugen på en väldigt mörk färg men resten av inredningen inte riktigt väger upp det kan det också vara motiverat att bara måla en vägg, utan att det bara känns fegt. Har man ett helt kulört rum förstår jag det också. En annan nyans kan vara bra så det inte bara blir en stor blå kloss av rummet, och en kontrastfärg kan påverka hur en kulör ser ut.
Men majoriteten av alla fondväggar är helt enkelt en kulört vägg i ett vitt rum. Eller, åtminstone när jag letade efter hyresrätter på bytessidor när vi skulle flytta till större förra gången, en brun. De flesta hem är ju inte heller stilrena utan innehåller en massa olika möbler och saker från olika hem och olika tider. Där blir inte fondväggen en bakgrund för ett möbelstilleben. Inte heller brukar det vara speciellt djärva färger som skulle bli för mycket att ha i ett helt rum, utan de bara finns där. Bara för att man ska ha en fondvägg, gärna en i varje rum. Dessa fondväggar brukar också hamna i fokus, både i inredningsalbum och i lägenhetsannonser. Vad är grejen med det? Är fondväggen en trend i sig? Varför? Eller finns det någon norm som säger att det är fel att ha helt kulörta rum? Upplys mig. :)
