I september förra året gick vi på den där husvisningen, säkerligen den 30:de... ja hur många hus vi än tittat på verkar inget passa oss. Dessutom har våra önskemål förändrats drastiskt under resans gång. Under två års tid har vi suttit som fastklistrade framför hemnet.se, sprungit på visningar, fått råd och hjälp av våra föräldrar. Det där torpet vi för två år sedan letade om blev något helt annat. Ja ett torp, i idyllisk miljö, långt ifrån affär, skolor, gärna vid en mysig skogsväg slut, det var nog ialla fall så bilden av mitt dröm hus såg ut. Gärna en hel del renovering så man tillslut skulle få det precis som man själv ville ha.
Men så kom dagen då magen började växa, sparkar började kännas och helt plötsligt skulle två bli tre. En lägenhet på 70 m2 på andra våningen i ett dåligt område kändes inte särskillt lockande att bo kvar i.
Men varje husvisning blev en stor besvikelse, när sonen kom började vi tänka lite mer praktiskt, en ville, nära till skola, dagis och affär kändes lockande. Ja egentligen var det nog det här som passade oss bättre. Tur att det där torpet rusade iväg i pris annars hade vi kanske stått där med svansen mellan benen och varit missnöjda idag.
Så till den där dagen i september, det var en 70 tals villa, med perfekt planlösning, stora möjligheter och i mycket fint skick. Precis vad vi sökte. Nära till dagis, skola, affär och dessutom säljer de sveriges godaste pizzor här. Ialla fall om man frågar oss. I några års tid har vi åkt hit för att köpa utav dem (nu kan vi gå).
Ni kanske känner igen det här ; Å, så fint det är. Här kan vi ha soffan, Här kan sonen bo, Å detta rummet går att ta bort väggen, Golven ser fina ut, Å vilken härlig trädgård, Tänk dig att grilla här, Vilken härlig midsommarfest vi kan ha....
Ja så gick snackat resten av dagen. Vi behövde inte äns fråga varandra om det här var rätt...för det var det.
HÄR SKA VI BO!
Något vi aldrig tidigare känt.
Sen började helvetet (jag kallar budgivningen, väntan och längtan för det) hehe.
Efter visningen som vi hade varit på hade de säkerligen två-tre-fyra till...
Tillslut stog det klart, vi var två stycken som skulle vara med på budgivningen. Budgivningen började på torsdagen...helt plötsligt skulle det andra paret in till banken och det blev uppehåll över helgen. Måndagen startade vi med att buda...buda buda, paret ville tänka tills tisdagen. Tisdag morgon fick vi ett sms. Budgivare nr2 har stannat och ni har vunnit budgivningen.
Yippiiie.
Inflyttningsdatumet blev den 15 januari och därmed månader av väntan, planering, flyttpackning och städning...
Men så underbart att flytta till ett eget hus.
Dagarna före julafton fick vi reda på att vi väntar tillökning i familjen och det kunde inte komma som en bättre överraskning.
Nu har vi plats för två barn...men sambon säger strängt Bara Två absolut inte fler!!!
Den 15 januari skrev vi på de sista papprena, fick nyklarna, åkte till huset och strosade runt i säkert en timme. Så fantastiskt, vårt hem!
Den 16 januari drog det igång, två rum skulle tapetseras om (vårt och sonens sovrum), men något jag inte reflekterade över på husvisningen var att hallen hade gräsliga gula tapeter och köket gräsligt rosa tapeter. Så det fick bli till att tapetsera om nästan överallt och måla om alla lister och tak.
I köket bytte vi lite små grejer och det blev riktigt frächt och fint.
Men så kom dagen då magen började växa, sparkar började kännas och helt plötsligt skulle två bli tre. En lägenhet på 70 m2 på andra våningen i ett dåligt område kändes inte särskillt lockande att bo kvar i.
Men varje husvisning blev en stor besvikelse, när sonen kom började vi tänka lite mer praktiskt, en ville, nära till skola, dagis och affär kändes lockande. Ja egentligen var det nog det här som passade oss bättre. Tur att det där torpet rusade iväg i pris annars hade vi kanske stått där med svansen mellan benen och varit missnöjda idag.
Så till den där dagen i september, det var en 70 tals villa, med perfekt planlösning, stora möjligheter och i mycket fint skick. Precis vad vi sökte. Nära till dagis, skola, affär och dessutom säljer de sveriges godaste pizzor här. Ialla fall om man frågar oss. I några års tid har vi åkt hit för att köpa utav dem (nu kan vi gå).
Ni kanske känner igen det här ; Å, så fint det är. Här kan vi ha soffan, Här kan sonen bo, Å detta rummet går att ta bort väggen, Golven ser fina ut, Å vilken härlig trädgård, Tänk dig att grilla här, Vilken härlig midsommarfest vi kan ha....
Ja så gick snackat resten av dagen. Vi behövde inte äns fråga varandra om det här var rätt...för det var det.
HÄR SKA VI BO!
Något vi aldrig tidigare känt.
Sen började helvetet (jag kallar budgivningen, väntan och längtan för det) hehe.
Efter visningen som vi hade varit på hade de säkerligen två-tre-fyra till...
Tillslut stog det klart, vi var två stycken som skulle vara med på budgivningen. Budgivningen började på torsdagen...helt plötsligt skulle det andra paret in till banken och det blev uppehåll över helgen. Måndagen startade vi med att buda...buda buda, paret ville tänka tills tisdagen. Tisdag morgon fick vi ett sms. Budgivare nr2 har stannat och ni har vunnit budgivningen.
Yippiiie.
Inflyttningsdatumet blev den 15 januari och därmed månader av väntan, planering, flyttpackning och städning...
Men så underbart att flytta till ett eget hus.
Dagarna före julafton fick vi reda på att vi väntar tillökning i familjen och det kunde inte komma som en bättre överraskning.
Nu har vi plats för två barn...men sambon säger strängt Bara Två absolut inte fler!!!
Den 15 januari skrev vi på de sista papprena, fick nyklarna, åkte till huset och strosade runt i säkert en timme. Så fantastiskt, vårt hem!
Den 16 januari drog det igång, två rum skulle tapetseras om (vårt och sonens sovrum), men något jag inte reflekterade över på husvisningen var att hallen hade gräsliga gula tapeter och köket gräsligt rosa tapeter. Så det fick bli till att tapetsera om nästan överallt och måla om alla lister och tak.
I köket bytte vi lite små grejer och det blev riktigt frächt och fint.
