Den orättvisa snedfördelningen av kreativ ådra

Jag besökte stadens returmarknad i går. Igen. Trots att det är ett ställe som är fullkomligt överbelamrat av prylar fann jag absolut inget av intresse. Där andra ser potential ser jag bara trasiga möbler och slitna saker. Och när jag med intensitet och bakom slutna ögonlock (vilket förmodligen endast får mig att se underlig ut) försöker föreställa mig samma trasiga möbel försedd med ny färg ser jag bara en övermålad tingest, lika ful som innan.

Således är det något gravt fel på min kreativitet. Eller om den möjligen saknas helt. I mitt tycke är detta sannerligen orättvist. För jag vet nämligen att det finns människor som, tycks det mig, helt utan möda, får saker, möbler, lampor och annat att få ett nytt och bättre liv. Det har jag sett många bevis för här. Jag avundas er, ska ni veta -- ni som både har det skapande seendet och fingrarna för att förverkliga alla era idéer. Jag morrar lite i hemlighet över att jag själv blev utan ådran för kreativt skapande.

Inte heller på loppisar, auktioner eller i antikaffärer lyckas jag fynda. Köpte i och för sig en gång en Bumling-lampa. En röd. Den är fin och hänger över vårt köksbord. Jag tycker hemskt mycket om den men den kan knappast anses vara ett fynd. Den var dyr och innehavaren av retro-affären visste att mjölka ur mig överpris. Fynd är en annan sak, det är när man hittar något till en liten, liten penning som är värd betydligt mer. Ett fynd är när man springer på en dansk designklassiker på returmarknaden och ser att det står 25 kr på prislappen. Man vet att man har gjort ett fynd när man med ivrigt klappande hjärta och röda kinder står i kassan och väntar på att betala för att så snart det bara är möjligt rusa ut i bilen och skynda sig hem så att man sedan kan tillbringa resten av dagen och hela kvällen med att beundra saken man har fått med sig hem. Fynd är ögonblicklig lycka.

Renovering och förnyelse av möbler och annat är svårt också. Förstår inte hur folk gör. Läser påfallande ofta här om hur någon har klätt om en fåtölj eller en hel soffgrupp. Inte nog med att de har gjort det själva, det ser väldigt snyggt och proffsigt ut också. Själv gav jag mig för ett tag sedan på att försöka klä om en liten ensam pall som länge hade stått och sett hängig och olycklig ut i hallen. Fina ben i teak har den. Men med bara benen var varken jag eller pallen särskilt nöjda. Vi tyckte båda att den förtjänade en snygg klädsel också. Sagt och gjort. Jag kände för en gångs skull hur kreativiteten verkligen strömmade till. Efter att ha inhandlat ett vådligt snyggt tyg tog jag med mig den lilla pallen in i vardagsrummet och inledde arbetet. Det såg väldigt tjusigt ut när jag hade draperat tyget löst över pallens sittyta. Jag var omåttligt nöjd med mig själv. Också pallen såg glad och förväntansfull ut. Problemen började egentligen först när jag skulle vika tyget där tyget behövde vikas. Det ville inte samarbeta. Jag andas allt häftigare. Jag gjorde mitt yttersta för att trycka tillbaka min tilltagande upprördhet. Här gällde det att behålla lugnet, så mycket förstod jag. Jag började om. Och började om. Och började om... Det satt helt enkelt inte bra. Jag gick därför loss på tyget med saxen. Då satt det något bättre. Utom på ett ställe där jag möjligen hade klippt lite för mycket. Jag började om... Rätade ut, drog och slet... Någonstans där gav jag upp. Med raska steg klampade jag ut i köket där jag hämtade rött vin och stora spikar. Vinet drack jag upp och spikarna slog jag med all min kraft igenom tyget och vidare in i den lilla och nu förtvivlade pallen. Det blev inte snyggt. Det blir det aldrig när jag gör det. Och nu tvingas jag dagligen passera förbi den lilla förbittrade pallen som står i hallen. Om den förut såg hängig och olycklig ut så ser den nu närmast mordisk ut. Som om den vilken dag som helst kommer att slänga ut ett av sina eleganta teak-ben och fälla mig till golvet som hämnd för den kränkning jag har utsatt den för.

Jag kommer inte att klandra den om den en dag verkligen gör just det.