"Vore det inte både roligt och snyggt med en stationsklocka i vanliga hem?"
Ja, så måste någon en gång ha tänkt. Och denne någon måste också ha frågat någon annan som uppenbarligen hållit med om den saken för att därefter på något för mig okänt sätt få klockorna tillverkade och i butik.
Allting har förstås ett ursprung, så också stationsklockans segertåg genom svenska hem och det är väl inget särskilt märkvärdigt med det. Det som möjligen är en smula märkvärdigt är att efter att någon lanserat en sådan där tanke så inträffar det att oerhört många andra ungefär samtidigt känner att det där är så rätt som det bara kan bli, och vips så har cirka oräknerliga skaror människor en varsin stationsklocka på valfri vägg i hemmet. Alla lika nöjda.
Nu är det inte bara stationsklockor som fungerar som beskrivet. Att det finns trender i inredning, mode, mat och det mesta annat i livet kan nog de flesta vara överens om. Oftast vet förmodligen inte människor om att de just varit med om att bli trenddrabbade. Det kan antagligen rentav vara så att de (vi, alla) tror att de (vi, alla) själva kommit på att något är snyggt, gott, skönt eller nödvändigt.
De (vi, alla) har råkat ut för ett begär helt enkelt. Så där som sushiälskande människor väl känner igen sig i. Plötsligt, från en sekund till en annan så känns det direkt livsavgörande att få äta sushi. En jämförelse som står sig utmärkt också när det handlar om inredning. Jag till exempel kan ha vandrat omkring ytterst förnöjd helt utan att äga ett ting bara för att efter att ha vilat blicken på det i en tidning, sett det skymta förbi som dekor i ett tv-program, råkat stanna bilen utanför ett skyltfönster, fått något utpekat för mig av trendkänsliga tonårsfingrar eller totalt omedveten om på vilket sätt trenden satt sina klor i mig vaknat en morgon, druckit lite vatten och vagt kommit ihåg en dröm där ett föremål lysts upp inifrån, haft en blinkande pil riktad mot sig samtidigt som en förförisk röst (påfallande ofta George Clooneys) viskat fram: "Köp mig ... du BEHÖVER mig".
Ganska precis så gick det till när jag köpte vasen Dagg. Numera vet jag att den är tung (efter att jag tillsatt vatten i den), omöjlig att diska eftersom radien är för vid för diskborstens kapacitet, mycket svår att torka eftersom den är bubblig, väldigt lätt att slå i vid förflyttningar och inte minst när den befinner sig i diskhon. Ni ser, den är bara till bekymmer egentligen, men när Clooney kallar så kommer jag och så var det nog för andra fast med stationsklockan också. I alla fall tänker jag mig att det var så.
Glad måndag på er albumkamrater!
